Idag är de tisdag och jag har vaknat riktigt tidigt har redan hunnit med 3 koppar kaffe. För varje dag som går blir de ljust tidigare samtidigt som de är ljust längre på kvällarna, de känns att de har vänt och våren är på väg trotts att de igår kom några snöflingor. De har snart gått 3 år sedan jag blev sjuk har lite svårt att förstå vart den tiden tagit vägen just nu har jag bara en önskan de är att få vakna å vara helt som vanligt dvs så som jag va innan jag blev sjuk.
Men samtidigt så önskar jag inte att de va som de va heller innan jag blev sjuk har den senaste tiden funderat mycket över både de och hur framtiden kommer att se ut för mig men på något sätt tror jag att man måste lägga de gamla bakom sig innan man kan gå vidare till nästa fas i livet.
Frågan är ju bara vad som krävs för att jag skall lägga de gamla bakom mig och kunna ta nästa kliv in i nästa fas.
Tänker jag tillbaka 3 år hur mitt liv såg ut just idag för 3 år sedan så hade jag ganska precis klivit in på jobbet sprang runt och packade de sista jag skulle ha med mig ut just den dagen. Sen kom min fd kollega/ chef/ bästa vän vi tog en kopp kaffe och åt lite frukost samtidigt som vi pratade om lite ditt och datt. Vart jag skulle just denna dag de har jag inget minne av men beroende på hur långt jag hade att köra de va de som avgjorde när jag åkte samt vilken tid jag skulle börja sälja men oftast gav jag mig i väg nån gång mellan 7.30 & 8.30 för de tog ju en timma att lossa den lilla lastbilen jag körde och få in alla ställningar med kläder.
De som känner mig vet ju vad jag gjorde men för er andra skall jag berätta de nu.
Jag besökte olika äldreboenden & servicehus där jag sålde kläder till både boende samt personal jag körde en lätt lastbil de största man får köra med ett vanligt B-körkort man får ju köra 3,5 ton totalt vad lasten vägde de har jag ingen aning om men de va ett bra lass jag hade körde nog nästan alltid med lite överlass brukade skoja och säga om jag blir stoppad får jag väl be dom vänta så skall jag kliva ur.... Men som tur va åkte jag aldrig på nån viktkontroll.
När jag väl hade kommit fram till platsen jag skulle vara på så va de bara att börja lasta av köra in alla vagnar och täcka av hänga fram lite så jag fick mitt så kallade skyltfönster sen va de bara att sälja så mycket jag bara kunde.
Jag va oftast ensam ute vist hände de att jag hade hjälp men ser man tillbaka på alla resor jag gjort så har jag varit ensam ute majoriteten av tiden. De va ett tungt jobb men jag trivdes ju med de jag gjorde och va ju glad för att ha ett jobb men hade jag vetat de jag vet idag hade jag dragit i nödbromsen och satt ner foten betydligt tidigare. Nu va de inte jag som drog i nödbromsen utan nödbromsen blev utlöst själv.
Detta har kommit att bli en lång resa.
Hade jag bara förstått och lystnad på bland annat min syster så hade jag nog inte behövt gå igenom denna resa som har blivit så lång på vägen tillbaka men nu är jag där och skall ta mig tillbaka fast frågan är ju till vad?
Man brukar säga att när man blir sjuk eller råkar ut för en kris i livet de är då de märks vem som är ens riktiga vänner, där befinner jag mig nu på min resa tillbaka. Jag skall ärligt erkänna att uppfattningen om vilka som är mina vänner den har radikalt ändrats.
Pga. de jag råkat ut för så är de en stor prosidur att komma tillbaka men jag är på gång jag har bestämt mig att de finns ingen som någon sin mer skall få trampa på mig som skall få köra över mig så.
När jag jobbade så såg jag ingen ting de va som att ha skygglappar på jag levde mer eller mindre som i en sekt vad jag skall likna de med de är svårt att förklara men jag skall försöka att förklara.
De som gör mg så illa de är att jag va inte den förse som råkade ut för detta och inte heller den siste de är ett som jag är ganska säker på. Hur en annan människa kan manipulera en så de är svårt att förstå om man inte har råkat ut för detta själv. Men man skulle nog kunna likna de med att leva i ett förhållande där en bestämmer känns ju nästan hemskt att berätta detta men jag känner att detta är nått jag behöver göra för att kunna gå vidare och få en inre hel frid. Men de tar på krafterna att bara föra de jag gör just nu så dessvärre så måste jag göra en paus men kommer snart att fortsätta berätta.
Hoppas att du vill följa med mig på vägen tillbaka.
En sak vill jag bara tillägga och de är att när jag jobbade så lärde jag känna en massa underbara människor ute framför allt personal som jobbade på de olika boendena och en del har jag kontakt med även om de är sporadiskt och kanske är de just du som läser detta nu då vill jag bara passa på att tillägga att jag saknar er alla, och du känner nog flera som jag inte har nån kontakt med alls idag då vill jag be dig hälsa till dina arbetskamrater så gott de flesta har ingen aning om vad som hände de tror nog bara att jag slutade men så va de inte. Bjud gärna in till min sida och låt mig dela med mig av min historia av vad som hände.
Ha nu en underbar dag alla jag känner och som läser detta.
En stor kram från mig till dig // Nina
Kommentera