Då va de måndag igen dagarna bara försvinner, underligt nog går veckorna så fort.
Ibland skall man inte fundera för mycket har jag kommit på men vem va de som kom på vad veckans dagar skulle heta och att veckan skulle ha just 7 dagar med början på måndag och tillslut avslutas med söndag.. Knäpp fundering men den slog mig just. Idag denna måndag är det helt underbart väder ute de har hunnit bli den 8/12 och igår tände vi de andra adventsljuset.
Passade på att vara ute en liten sväng förut tog mig bl.a. en promenad och hämta posten men till brevlådan kan man inte gå ensam hade sällskap av mina underbara djur Bella & Busan.
Har en liten ide om att försöka lära Busan (katten) att till vägen får man bara gå i koppel om jag lyckas vet jag inte har ju försökt lära Bella de samma några gånger har hon stuckit iväg och hälsat på grannen men sen vi skaffa Busan har hon inte stuckit en enda gång så därför tänkte jag att jag kanske kunde lära den lilla Busan att till vägen får vi bara i koppel. Men första gångerna va de cirkus för koppel hur gör man när man går i de? De blev att hon mer eller mindre åkte med i kopplet men bara en liten bit för sen hamna hon i famnen och blev buren, men nyfikenheten gjorde att hon också ville titta vad Bella lukta på, och nu går de galant.
Nu ligger dom tillsammans inne och bara myser mina små efter att dom fått lite gott att äta. Och om en liten stund kommer sonen och hämtar mig, han har lånat min bil och skall lämna tillbaks den passar kanon eftersom jag tänkte passa på att gå på stick café i dag och vem vet om man får tillfälle att prata lite skit.
Att träffa människor är så viktigt att våga ta sig ut, tur är väl att jag inte är rädd för att gå iväg ensam för i början innan man lärt känna folk är de ibland lite motigt även om man som jag inte är blyg så skall jag i ärlighetens namn erkänna att de va en underlig känsla första gången jag gick dit, har inte varit med så många gånger men ändå lärt känna lite folk. Sen är ju alltid frågan om vad lärt känna innebär i detta fallet att man känner igen någon eller några att man vågar sätta sig ner att prata sen känner man ju inte se som är där så som man känner en kompis men de är alltid en början att våga ta steget över tröskeln och sätta sig ner säga hej till en massa okända.
Många tror eller tänker nog de är ju inga problem för dig som har så lätt för att prata med folk men så enkelt är de inte särskilt inte när man stångat huvudet i väggen och bulan har inte hunnit gå ner!
De är många gånger jag fått den komentaren de är väl inget för dig, de ser kanske inte så ut men de vill jag lova att de är inte alltid som de ser ut, samma sak är ju med utbrändhet de syns inte utanpå men de känns destumera inne i.
Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här, de är så svårt att beskriva med ord hur de känns och den ena som råkar ut för detta är inte den andra lik även om man har samma diagnos. Hjärnan är en komplicerad anordning har jag kommit på att försöka komma in och bestämma de är inte alltid så lätt de är inte som att lämna in en dator på service och tro att man bara bygger om byter lite delar här och där.
Men skam den som ger sig de finns ingen som kommer att göra jobbet åt mig jag måste helt enkelt göra de själv och en del i de är att göra sådant man trivs med och när man lämnar saker bakom sig så får man ta steget att lära sig lite nytt.
Idag har jag lämnat mitt förra arbete bakom mig och skall jag se krasst på de hela va de det som fick mig att falla men jag försöker med alla medel att inte få det att förstöra för mitt liv utan de måste gå vidare. De tråkiga är ju bara att de gick så långt att jag till lät mig själv att låta de gå så långt. Men jag levde ju då för mitt jobb de va mitt allt och ser jag tillbaks på de i dag så gav de mig inget mer än ett stort fall.
Men nu skall jag inte berätta mer om de, utan de kommer en annan dag, må så gott och ha en underbar vecka
Kram Nina
Kommentera