ninaslivs.blogg.se

Då va de första advent och faktum är att denna advent är inte som de tidigare jag firat på många år faktiskt helt annorlunda mot vad varit innan. Förra året vid den här tiden hade jag min lägenhet kvar även om jag knappt bodde där eller rättare sagt va där, jag hade ju in princip flyttat "hemifrån"  lägenheten hade jag ju bara kvar pga. att Robin min son inte hade nån egenlägenhet. Men nu är alla mina 3 barn vuxna alla tre har flyttat hemifrån inkl. jag själv. Jag hade ju redan börjat flytta så smått då men nu har jag flyttat helt och de känns underbart.

 

Levde ensam under många år med mina barn vist träffa jag någon emellan men de sa inte riktigt klick, men plötsligt en dag så hände de och de där jag är nu. De har gått mer än 3 år och så länge har jag inte varit tillsammans med någon sen dess att jag levde med mina barns pappa de höll i 15 år sen så bröt vi upp och efter de började en helt otrolig resa. De va början på de nya livet men tyvärr har de dykt upp en del murar på vägen aldrig skall man få vara helt glad & lycklig. Men för att återgå till nuet så är jag så lycklig och är kär på riktigt. Man kan ju fråga sig vad är kärlek hur vet man att man är kär? Men en sak e säker när man blir de så vet man de bara .

 

Pratade med en väninna tidigare idag vi har inte hörts av på ett tag vi fan varandra precis innan jag fann kärleken och faktum är att de gjorde hon också, de märkliga är att hon och jag är födda på så gott som samma plats i Göteborg båda två träffa vi våra första män i unga åldrar som vi fick våra barn med männen va något äldre än oss och våra barn är i stort sett i samma åldrar de skiljer några år hit å dit..

Fast jag skilde mig betydligt tidigare än henne vi lärde känna varandra genom en gemensam bekant och jag tog med henne på en buggavslutning sen sa de klick för oss båda, ja de är lite kul faktiskt .

Men sen en kort tid därpå så hände de som inte får hända Jag blev sjuk tyvärr jag såg de inte då jag ville nog inte se de men faktum är att jag då hade jobbat ganska mycket jag ställde alltid upp när de va nått jag hade så svårt för att säga nej. Men vem tackar mig för de idag. Inte ens min förra arbetsgivare . När de gällde jobbet ställe jag alltid upp och även privat de var väl där jag la min mesta tid. Nej inte då trotts att vi stod varandra mycket nära så när de väl gällde då fick hon möjliget att visa vem hon va. De va faktiskt då jag började vakna ur en del av den dvala jag gått i under många år. Men priset jag får betala de är ett mycket högt pris.

Vet inte hur jag skall kunna förklara för nån som inte sett eller känt av nått av detta. Kanske kan de jämföras med att lära sig cykla, man får cykla med stödhjul i många år innan man kan lära sig cykla själv utan nån hjälp vet inte om detta kan vara nån bra jämförelse men de är de bästa jag kan komma på här och nu.

 

Jag mins den där dagen i mars  med skräck när jag ser tillbaks och bara detta att sitta här och skriva bara de tar så mycket energi men de är nått jag vill göra så de får bli många kortare ibland lite längre inlägg.

 

Men de va en dag i mars  2012 jag jobbade med att besöka olika äldreboenden och servis hus och äldreboenden med en helt liten lastbil full med kläder där åkte jag från Grästorp varje morgon för nya äventyr för de va så jag såg på de då. Men denna dagen hade jag som tur va hjälp med mig ut jag hade varit lite krasslig ett tag  med halsfluss och lite annat därav hjälpen och tur va de !! När vi hade lossat av 1;5 ton varor så började de gunga under mig jag började nästan må illa. När dagen äntligen va över och de va dags att åka hem då kom nästa utmaning de att lasta bilen och för att inte tala om resan hem ja mins inte så mycket av den idag men jag minns att jag va rädd höll hårt och krampaktigt i ratten tyvärr hade inte hon som va med mig körkort och kunde inte köra så därför va jag tvungen att köra hem. Hade ringt min chef men jag tror inte att hon förstod hur illa de va är idag inte säker på att jag själv förstod de. Mins bara att jag tog oss hem och att jag va rädd och att jag kom in på jobbet lämnade ifrån mig grejerna och gick hem och la mig helt ärligt tror jag inte jag ens då förstod vad som hade hänt och i vilket skick jag va. Men de är så här jag nu i efterhand mins de sen kan de finnas detaljer i de som kan vara avvikande men de är inte med flit som jag i så fall återberättat de felaktigt utan de är så som jag mins de när jag tänker tillbaks på de idag.

 

Men de va här min nästa resa började, tyvärr är de så att den chefen som jag då hade har jag ingen kontakt med längre detta är också en märklig historia för då va vi Bästa vänner de va i alla fall de jag trodde vi stod varandra mycket nära vi jobbade ihop vi umgicks privat när vi lärde känna varandra 2004 så bodde jag i Älvängen. Genom en gemensam bekant lärde vi känna varandra då båda två va vi singlar på den tiden men detta är inget jag kommer berätta mer om nu.

Men de va så allt började vi va vänner först sen började jag jobba för henne och på den vägen va de då.

När jag blev sjuk hade jag nyss träffat den man jag idag lever ihop med och de

är nog min räddning.

 

Sen är de väl så att de va en mängd av orsaker till att min kropp reagerade som den gjorde och jag har tidigare gjort flera resor i livet som säkert satt sina spår och när de sen byggs på med bara mer och mer då rasar de bara en vacker dag. Man kan faktiskt jämföra de med att man har en ryggsäck på sig från de att man föds sen med åren som går så fylls ryggsäcken på. De som man inte får glömma är att stanna upp ta av sig ryggsäcken plocka ur den lägga vissa saker åt sidan en del måste man kasta och de viktigaste lägger man tillbaks. Gör man inte detta med gämna mellan rum så blir säcken så tung att man tillslut ramlar och de kan vara svårt att få av säcken för att överhuvudtaget kunna röra sig.

 

Min resa tillbaka har bara börjat inser jag för de tog väldigt lång tid innan jag själv förstod vad de va som hände och hur de riktigt hänger ihop vet jag inte om jag ännu helt har insett vilka begränsningar detta innebär hur man måste ändra sättet att förhålla sig till livet.

 

Men faktum är att varje morgon man vaknar och kan stiga ur sängen är en gåva och jag är väldigt tacksam för att just jag har fått den gåvan.

 

Man kan ju aldrig veta vad som händer i framtiden och de som är så nära som morgondagen är ju faktiskt också räknas som framtiden men i morgon som min mamma alltid sa " om vi lever i morgon" då är de 1 December de känns nästan overkligt dagarna går så fort. De är den mörka tiden nu och de får vi försöka att lysa upp med ljus och med glädjen av att få leva i denna värd.

Nu kan jag bara önska alla en trevlig avslutning på denna månaden så hoppas jag att vi ses snart igen

 

// Nina

 

    När de gällde jobbet ställe jag alltid upp och även privat de var väl där jag la min mesta tid.