Då va de söndag förmiddag idag sov jag lite längre mycket beroende på att jag va uppe till sent. Men nu sitter jag här i alla fall har varit vaken sen strax efter 8 men har startat morgonen med att inte göra nått speciellt känner att jag är trött i både kropp & själen idag. Igår va jag å Anita och träna en stund känner att jag har inte riktigt den orken jag vill ha men de är ju nått jag bara måste acceptera, jag vill så otroligt mycket men jag måste försöka inse mina begränsningar de är inte nått lätt alls inte när man är som jag och har varit väldigt aktiv och har svårt att släppa på de. Men vi tränade en stund sen åkte jag till Grästorp va tvungen att se till att bilen va tankad inför kvällen när Robin skulle vara chaufför åt oss. Vi skulle gå till Konserthuset i Grästorp och lystna till The Harvesters och äta en bit mat, på förmiddagen åkte Leif ner till Grästorp de va lite visning på Järnhandeln och de bjöd på kaffe & bulle där träffa han Liselotte som är sambo med Fredrik hon skulle också dit på kvällen Fredrik spelar ju i bandet så hon hade fått åka själv men nu åkte hon med oss i stället. Jag började med att köra vi sågs hemma hos Håkan & Anneli innan dom skulle åka med oss hade vi bestämt och Robin hade lovat skjutsa hem även dom.
De va tur jag vila middag innan så jag orkade de handlar om att planera när jag skall göra vissa saker som förr bara va så naturliga då hade jag all ork i värden tror jag men så är de inte längre. Nått som är otroligt jobbigt idag är ju att de inte syns på utsidan att man är sjuk, bryter man ett ben eller liknande syns de men de är något helt annat visserligen har jag min högersida som jag har bekymmer med och i vissa moment och rörelser märks de mer men i andra märks de inget alls även om de känns och känns gör de i praktiskt taget alltid. Men när hjärnan säger stopp då är de nått helt annat och en kväll som igår den va otrolig nu klarar jag viss typ av underhållning de är svårt att förklara hjärnan är svår att förstå sig på. Men dagen som idag den blir lidande av gårdagen eller rättare sagt jag blir lidande för idag känner jag mig alldeles tom & jätte trött. Dansade en del igår de har jag inte gjort på länge ja nått litet här hemma men inte så som igår men innan jag blev sjuk dansade jag ju faktiskt 2-4 ggr i veckan och då dansade jag verkligen de va de som höll mig flytande de va då jag fick vara Nina. De kan låta märkligt men de va sanningen då gjorde jag nått för mig själv nått jag tyckte va så roligt och framför allt då va jag, jag och bara jag inte en varelse som nån annan styrde över. Jag la allt annat åt sidan då de va nog de som höll mig flytande jag mins att min syster flera gånger frågade mig hur jag orkade och hur hon flera gånger som en mamma förmanade mig att jag borde tänka på mig själv. Men jag kände ju inte att jag gjorde fel och fel gjorde jag väl på sätt och vis inte men ändå gjorde jag de. För den dagen då jag blev sjuk faktum va ju att jag va sjuk lite grann emellan redan innan men trotts de så jobbade jag de va inte många gånger jag va hemma från jobbet och va sjuk då. Jag mins hur jag vid ett tillfälle hade fått ett astma anfall på kvällen fick åka ambulans in till sjukhuset va väl hemma sisådär vid 02 på natten men ändå så va jag på jobbet strax efter kl. 7 morgonen därpå för jag hade ju en inre känsla att jag måste jobba om jag inte ligger helt utslagen så som magsjuka eller liknande, mins speciellt en gång då detta hände men som tur va fick min f.d.. chef fixat så jag den dagen fick lite hjälp med mig annars hade de inte gått men jag hade ju huvudansvaret för allt men fick framför allt hjälp att vika och dra lite vagnar men köra va jag tvungen att göra för den tjejen hade inget körkort. Men de gick och jag reflekterade inte mer över de, de va ju så mina dagar va de va bara tvunget att lösa sig.
Men nu sitter jag här och skall försöka komma tillbaka till ett normalt liv fast de inte syns på utsidan att man är sjuk så är de så trasigt invändigt. På sista tiden har de ju pratats om att gå in i väggen de är ju några lite mer kända som gjort de och som också vågat berätta om de. Nått som egentligen känns lite skamfullt för frågan är, är detta en accepterad sjukdom av våra medmänniskor ofta skäms jag själv över de och innan jag själv kunde acceptera att de va de jag råkat ut för de tog väldigt lång tid men innan jag kan börja kliva på stegen upp för de är ju de som de handlar om att man skall kunna resa sig så måste jag själv acceptera min sjukdom. Och min omgivning mina vänner är så otroligt viktiga i detta för att jag skall kunna komma tillbaka för de är ingen lätt resa jag har framför mig.
Så idag blir de en lugn dag skall försöka sätta lite fröer och bara vara.
Ha en underbar söndag kram Nina
Kommentera